Vi har paddlat sammanlagt 23 dagar denna fantastiska sommar. Vi har också hunnit med två femdagarsturer, en i Söderarmsskärgården och en i Ekenäs skärgård i södra Finland. Vi har övat olika typer av räddning. Det passade vi på att göra när vi bodde intill en liten sjö, där vattnet var 25 grader varmt.

Det här inlägget är gjort helt från min privata horisont, eftersom vår lokalavdelning inte har kajaking på programmet, och eftersom vi inte i sommar fått en enda möjlighet att vara med på någon organiserad tur med Friluftsfrämjandet. Jag hoppas det skall inspirera andra till utflykter med kajak. Kanske finns det någon som vill utbilda sig till kajakledare inom vår lokalavdelning. Tag kontakt i så fall!

Här följer ett sammandrag av årets kanotsommar:

Söderom om Runmarö ligger Munkö, ett naturreservat känt för sina orkidéer. Vi hade läst att Guckoskon skulle blomma i stora bestånd omkring den 10 juni. Då skulle vi vara där! Vi tog oss dit i hård blåst från Björkvik där Sven och Heléne hyrt sina kajaker. Annars är den enklaste vägen från Stavsnäs via Runmarö kanal. Det var en härlig blomsterprakt på Munkö, vi såg Adam och Eva, Tvåblad, Nästrot och Svärdsyssla i stora bestånd, men inte såg vi någon Guckosko! Ett par stänglar utan blomma var allt. Vi tyckte vi finkammade ön, som för övrigt har en mycket spännande vegetation. Kan det vara så att rådjuren ätit upp den? Man såg att dom nafsat på väldigt många Tvåblad i alla fall. För säkerhets skull gjorde vi en ytterligare tur ut till Munkö under midsommarhelgen, men vi hade lika lite tur då. På Munkö får man inte tälta, men vi fann bra plats till två tält på den lilla ön mellan östra Munkö och Rävskär. På vägen från Stavsnäs kan man tälta på Koholmen, lämpligt t.ex om man startar en fredag kväll.
Tyvärr var midsommarhelgen mycket blåsig, så vi kom aldrig särskilt långt ut

Arkipelagen utanför (öster om) Gräsö är grund och stenig, hit vågar sig inga större båtar och det är också relativt fritt från bebyggelse. Det är lika lämpligt för kajak som för långfärdsskridsko. Man kommer direkt ut i havsbandet. Vi lade i våra kajaker vid Rosten, det finns även andra lämpliga platser längre norrut. Vi var ute ett förlängt veckoslut med start mitt på fredagen från Rosten. Det var under värmeböljan i början av juli. Vattnet var varmt (upp till 19 grader uppmättes), det var mycket svaga vindar, men tyvärr är det vanligt med dimbankar i skärgården under sådan väderlek. Efter någon timmes paddling hade vi utsikt mot den fria horisonten. Det var gott om havsörn, ett par gånger hade vi två i synfältet samtidigt. Första tältplats var på en liten kobbe vid Långgrundet, med fri havsutsikt mot sydost. Nästa dag gick turen via Söderskäret, med fina klippor och tältplatser på nordsidan, S om Tålingen och mellan den och Vidbuskskär, där det gick att passera om man klev ur kajaken. Här kom vi in i tät dimma. Vidare öster om Malorna upp till Norrkon, där vi landade i en fin liten hamnvik på NV-sidan. I dimma fortsatte vi upp mot Stor-Lågbådan, där vi besökte bofasta sommargäster, boende mitt i fågelskyddsområdet, i en liten jaktstuga som tillhört Lindorm Liljefors. Till kvällen drog vi oss tillbaka till Vitbådorna, där det fanns gott om tältplatser. Söndagen bjöd åter på vindstilla och dimmorna var borta. Vi fortsatte bort mot Kullaskäret, och passerade N om det, upp mot Klykbådahällorna och fortsatte söderut bland "bådorna" där. Via Norr- och Södergället tog vi oss tillbaka till Rosten. Under hela helgen såg vi bara två segelbåtar och ett fåtal mindre motorbåtar. Är det så jämt i denna skärgård eller berodde det på att "Fiskarfesten" pågick i Öregrund?

Bilden t.h: Söderarms fyr med författaren i förgrunden

Ibland brukar man se Sverige och Finland tävla om vem som har den största skärgården. Om man räknar med Åland går nog Finland vinnande ur den striden. Men Finland har mycket mer skärgård än den på Åland. Där finns hela Åbolands skärgård, men också ett brett bälte från Hangö udd bort till Helsingfors. Den här delen brukar även nyttjas av långfärdsskridskoåkare.
Västnylands skärgård som den kan kallas är lite mer tillplattad än Stockholms, det vill säga man når ut till de yttersta öarna betydligt snabbare. Dessutom är skärgården här lite mindre utsatt än delarna mitt i Östersjön. Det innebär att öarna i större utsträckning är skogklädda och det är lätt att få skydd i händelse av dåligt väder. Allemansrätten gäller ungefär som i Sverige.
Sommarens kajaktur omfattade till stora delar Ekenäs skärgårds nationalpark, ett vidsträckt skärgårdsområde med stränga restriktioner. Utgångspunkten är staden Ekenäs, där det även finns ett "Naturrum" för nationalparken i hamnen. Ekenäs är för övrigt det starkaste finlandssvenska fästet och tillika min barndomsstad. Till Ekenäs är det 9 mil från Helsingfors och ca 10 mil från Åbo med bil.
Alldeles häromdagen fick jag reda på att man kunde hyra kajaker i närheten av Ekenäs. e-post: ragnalise@hotmail.com eller telefon:mobil 040 8285449, hem 0192440306, fax:0192440419
adress: Ragna-Lise Karlsson, Tallbacka Trädgård, 10570 Bromarf, Finland

Från Ekenäs tog vi oss med bil ut till Skåldö, där det finns tre lämpliga iläggningsplatser. Baggö brygga, Skåldö brygga och Sommarö brygga. Den sistnämnda har affär och restaurang. Härifrån tar man sig lätt ut till de yttersta öarna med exotiska namn som Matgruvan, Modermagan och Fladalandet. Vid Rödjan har nationalparken en station med naturstig, enklare matservering och tältplats för stora grupper. I nationalparken kan man tälta även på Fladalandet med många fina tältplatser på släta klippor eller i Modermagan, som är en fin hamn men med ganska dåliga möjligheter att ta upp kajaker och betydligt sämre tältplatser. Men den är väl värd ett besök. Fladalandet var en fantastisk plats med många små grunda bassänger, fina klippor och utsikt över Finlandstrafiken till Helsingfors på behörigt avstånd.
En "flada" betyder just en grund bassäng på finlandssvenska. Utanför nationalparken finns sedan många öar, där man kan hitta bra tältplatser. Fint var det också Korsholmarna, runt Gyltan och Espingskär. Tovö ägs av Ekenäs stad och är tillgängligt för alla. Omgivningarna är fina för paddling.
Skärgården är ganska glest bebyggd. Man har stora restriktioner på byggandet och håller stenhårt på strandskyddet. Byggnaderna är otroligt väl insmugna i terrängen och oftast målade i diskreta färger. Oftast kan man inte se ett hus innan man är strax inpå.
Också i finska skärgården har havsörnen ökat stort i antal, i min ungdom var det sensation att få se havsörn här, nu såg vi den varje dag.
Vår tur innefattade också Jussarö, en stor ö långt ut i havet. Halva ön ingår i nationalparken och andra halvan är militärt område, som även har passkontroll för fritidsbåtar som kommer t.ex. från Estland. Det råder landstigningsförbud utom fre-söndag under sommarmånaderna, då man kan gå i land i nationalparken, som då har guide på plats. Man kan gå en kort naturstig 1,2 km och se gammal urskog som täcker hela ön.
Jussarö är inkörsport till en stor järnmalmsförekomst och man har haft gruvdrift här både på 1800-talet och på 1960-talet. Malmkroppen sträcker sig miltals under havet, men tyvärr blev den olönsam att bryta. Den sades vara världens torraste gruva. Den skapade många arbetstillfällen under 60-talet och ett stort järnverk är ännu verksamt i trakterna. Tyvärr är området med gruvdrift inte tillgängligt för besökare. Jussarö har alltid haft stor strategisk betydelse för det finska försvaret.
Vår tur omfattade 5 dagar av intensiv njutning. Vi var för det mesta helt ensamma, och vi paddlade inga längre sträckor. Sista kvällen hälsade vi på en gammal skolkamrat, som precis köpt en ö. Vi ösregnet tältade vi i deras partytält.
Alternativa startplatser kunde vara Ekenäs som har mycket fina farvatten västerut mot Hangö. Man kan säkert också starta i Barösund, som ligger lite längre österut S om Ingå och fortsätta mot Helsingfors eller västerut mot Ekenäs. Det blir kanske nästa års projekt.

Den här gången utgick turen från Bystaviken, på norra sidan av Ö Lagnö naturreservat. Från stora vägen var det en bom över vägen, men vägen är tillåten för att lasta av kajaker mm, och bommen var inte låst. Man parkerar vid den första besöksparkeringen uppe vid stora vägen. I Bystaviken träffade vi på Esko och Helka från Täby, två främjare som liksom vi både åker skridsko och paddlar kajak.
Esko föreslog att vi skulle slå följe på turen och så blev det. Vi rundade Östra Lagnö, tog V om Truten, via Fambakarna till Hallonstenarna. Vi hade skräckupplevelsen från förra hösten i minne, men idag var det fint och lugnt. Vi lunchade i sundet mellan Hallonstenarna. Där kunde vi studera en mink som kom simmande rakt mot oss, men den försvann snabbt in i vassen. Vi fortsatte rakt söderut i kanten av öarna och från Fåröjorna följde vi bandet av småöar mot NO och Idskär. På den nordöstra spetsen fann vi fina släta hällar att dra upp kajakerna på och en hel del tältplatser både på berget och i skogen. Det var en mycket fin sensommarkväll, vi eldade en liten brasa för ljusets skull, månen befann sig i nedan, så det var ganska mörkt. Det enda som störde kvällen och natten var ett gäng båtar ca en halv kilometer från oss på andra sidan ön. Dom spelade hög discomusik till långt fram på småtimmarna. Undrar om dom är medvetna om hur långt ljudet färdas längs vattnet vid lugnt väder.
Det var en helt underbar morgon på söndagen, inte en kåre, varmt och skönt. Esko och Helka hade visst tröttnat på vår lusiga paddlingstakt och ville paddla vidare för sig själva. Vi paddlade söderut, mellan Stångskär och Lillskär och vidare mot SV bort mot stora Halsholm. På vägen såg vi en säl. Det är första gången jag sett säl från kajaken, en fin upplevelse, som fick oss att stanna till länge i hopp om att den skulle dyka upp igen, men den var borta. Vi fortsatte mot Hälsingholmarna ett fint naturreservat uppskattat av seglare, mellan holmarna fanns ett stort antal fina ankarplatser med krokar i berget. Nu vände vi norrut mot Finnhamn ett länge närt önskemål. Vi har varit där med vår strövargrupp en gång och jag ville gärna återse platsen. Det verkade vara ett oerhört populärt mål denna sommarsöndag. Varenda klippa verkade upptagen av badande och på bryggan väntade ett stort antal människor på turbåten. Det finns både vandrarhem, campingplats, stugor, kiosk och restaurang på ön. Vår vana trogen tog vi chansen att äta söndagslunch på krogen. Vi styrde sedan kosan norrut och passerade mellan Husarö och Siggholmen. Här passade vi på att bese ett gammalt vrak, som sticker upp sina spant ovanför vattnet. Vraket har vi passerat och fascinerats av många gånger på skridsko. Vi fortsatte V om Norr-Långholm upp mot Västra Allmarsören, där det finns tältplatser. På den östra Allmarsörens NV udde hittade vi en fantastisk badklippa helt i lä för västvinden och mitt i solen. Där badade jag säsongens sista bad innan vi återvände till Bystaviken.

Denna fantastiska sommar bjöd oss på ännu en paddelhelg, som man bara inte kunde missa. Vi styrde kosan söderut ner till ett område med flera naturreservat: Stendörren, Ringsö, Långö, Hartsö.
Däremellan var det fågelskyddsområden, fredade fram till 15 augusti. Naturen här har en lite annan prägel än längre norrut. Öarna verkar högre och brantare. Nästan hela området präglas av urgammal tallskog, jättestora, vackra, knotiga, gamla tallar. Naturreservaten är avsatta dels för att skydda naturen, men också för att hålla kulturlandskapet med åkrar och betesmarker levande. Läs mer på länsstyrelsens hemsida. Så här års är skärgården ganska tyst och tom, dom flesta fåglar är borta (eller åtminstone väldigt tysta) och båtfolket lyser också med sin frånvaro. Vi såg dock havsörn varje dag, ibland flera på en gång. Läs om örnarna
Vi startade från Aspnäset, som ligger i Stendörrens naturreservat. Man kör vägen mot Studsvik från E4. Mellan första och andra parkeringen finns en liten vik uppmärkt som kajakiläggningsplats. Stendörrens naturreservat är mycket påkostat med stigar, hängbroar, naturum, handikappslingor mm. Jag tycker det vore fint om man kunde kosta på sig en lite bättre iläggningsplats också, nu sedan kajaking blivit så populärt. Det fanns ingenstans att köra bilen åt sidan för avlastning, inte ens minsta lilla utbuktning (typ busshållplats). Tvärtom hade man spärrat alla möjligheter med stolpar. Viken är dyig, men man har en liten brygga med plats för två kajaker. Viken är full av gammal tång och en sörja av alger och bakterier, som färgade kajakerna bruna. Att sätta ner bara fötter i vattnet var inte att tänka på, så äckligt var det, och jag är inte kräsmagad! Det gick bra att lasta två kajaker här, men större grupper kan få det nog så besvärligt. Något att tänka på för dem som förvaltar naturreservatet. Även denna mycket stillsamma helg var vi 3x2 kajaker som anlände ungefär samtidigt.
Vi styrde kosan ut mot själva Stendörren en mycket smal passage i en farled befolkad av fritidsbåtar. Jag kan tänka mig hur det ser ut en fin sommardag i semestertider. Vi tog oss över till Ringsösidan och hade tänkt fortsätta söderut, men det blåste så pass att vi valde att gå norrut och runda Ringsö i det smala sundet mellan ön och Långö. Före det gjorde vi en avstickare till Sävö bl.a. för att kolla in krogen. Tyvärr hade dom öppet endast för förbokade gäster, så vi fick lita till stormköket. Också på Sävö finns vandrarhem, inhyst i dom gamla lotsbostäderna. Man kan bli hämtad med båt i Källvik. Ön är naturreservat och har en etapp av Sörmlandsleden runt sig. Det finns även ett lotsmuseum på ön.
Vi fortsatte sedan på Hartsöns östsida ner till Lundskär där vi tältade på den norra udden. På lördagen blåste det lite mer, från sydost, men vi gav oss i alla fall ner mot Enskär. Vågorna började nu påverka paddlingen, så vi tog vårt kaffe i en skyddad vik på Enskärs östsida. Vi beslutade att söka oss tillbaka till lite mer skyddade vatten. I viken på Enskär verkade det som om havsörnen hade sin matplats, där fanns flera stora fiskskelett på berget. Vi såg också örnen flera gånger i detta område.
I skydd av småöar drog vi oss norrut och rastade på Stora Viskär, där det f.ö. fanns flera bra tältplatser i NV. Vi höll en lång lunchrast och under tiden hade våghöjden tilltagit betydligt, så när vi skulle ta oss över till Björkskärs fågelskyddsområde kändes det aningen kusligt. När Mats försvann i en vågdal så djup att han inte syntes för mig som befann mig i en annan vågdal började knogarna vitna kring paddeln. Vi kom i skydd bakom Stora Våmba och in i mycket lugna vatten, där vi kunde pusta ut. Vi fortsatte mot NO och började leta tältplats runt Lindholmen, Högholmen och Fågelskär. Här var stränderna branta överallt där det var lite lä, och det skulle inte bli lätt att hitta en tältplats. Vi prövade på flera ställen, men det var för brant och kullrigt överallt. Till slut fann vi en plan yta högst uppe på en klippa på Fågelskärets nordsida. Vi fick lyfta upp kajakerna på en klipphylla och sedan medelst bergsklättring ta oss upp med vårt pick och pack. Tältet stod sedan på avgrundens rand. Man kunde dingla med benen sittandes under absiden. - Ingenting för sömngångare - Men en magnifik utsikt var det. Vi hittade ett stort gäng kantareller som smakade utsökt till chorizon som stod på menyn. På natten regnade det rejält, det visade sig att vi tältade i en liten grop som blev en pöl. Tur att golvet i vårt nya tält var vattentätt för pölen var ett par centimeter djup. Av regnet blev berget naturligtvis såphalt, så vi hade ett besvär med att frakta ner alla sakerna till kajakerna.
Via Sävösund återvände vi till Stendörren. Vädret var nu strålande, lugnt och soligt, så vi beslöt fortsätta söderut på östra sidan om Krampö. Här fanns fina låga klippor och också fina tältplatser i sydost. Efter att ha intagit lunch (Mats badade) rundade vi Örnklubbarna, där vi ännu en gång fick känna på riktigt krabb sjö efter gårdagens blåst. Vi återvände till Aspö via Krampöns västsida.