Helgelandskusten 10 - 25 juli 2010

Paddling samt lite övrig sightseeing på Helgelandskusten i norra Norge.

Författare: Camilla Wikström           Foto: Mats Ljungberg

Några bilder finns i denna artikel. Fler bilder och info finns på Helgeland 2010 och här finns ett bildspel.

 

 

Ända sedan början av 2000-talet, då vi började paddla, har det funnits en dröm om Norge. 2003 stod Lofoten på programmet, men det blev inte av, av olika skäl.

Vi hade ju hört om Helgelandskusten också, men fick inget riktigt grepp. Via Erik och Pia på www.kajak.nu började det klarna.

James Baxter paddlade 2009 längs hela Norges kust, www.skipaddlenorway.com, och via honom lärde vi också känna Havnomaden, ett kajakcenter på Husvaer, grundat av entusiasterna Inge och Bent Skauen. 

Tillsammans med Sigbritt, Bengt, Heléne, Sven och Olof började vi sedan planeringen. Det gäller ju att ta reda på möjligheterna, iläggningsplatser, landningsplatser, affärer, tidvatten mm.

Vi valde att lägga i kajakerna vid Tonnes för att paddla norrut mot Rödöya att börja med. Man skall veta att man är mycket beroende av vädret här uppe och att det skiftar snabbt. Dom två första dagarna fick vi regn och blåst, som tvingade oss kvar på land. Tonnes är nu inte något turistmål precis, men till slut fick vi tag i en lägenhet i en gammal fiskfabrik på en camping inte långt därifrån. Vi besökte alla traktens affärer (och köpte upp lagret av sydvästar), och åt på traktens enda restaurang, alltmedan vi ivrigt studerade yr.no.

Till slut beslutade vi oss för att ge oss iväg trots att det fortfarande blåste en del. Vårt första mål var Vikingen och polcirkelmonumentet där det obligatoriska gruppfotot togs. På kvällen fick vi uppleva vårt första lågvatten. På platsen vi fann fick vi bära kajakerna långt. En vacker plats med fjällvegetation och den största ansamling av Fjällbrud jag någonsin sett.

Följande dag paddlade vi vidare norrut. Lite svårt att hitta rastplatser var det, stränderna var branta och steniga, och mot slutet var det både motvind och stark motström. Vi paddlade på så gott vi kunde, men GPS:en visade en fart på 3 km/h.

Rödöyas västsida visar upp en mängd fina små stränder, men först längst upp i norr hittade vi vår favoritstrand, med en liten kulle som en udde ut i havet. Innan vi hittat denna favoritplats under det branta Rödöyafjället var vi rejält trötta. Det är lätt att dagarna blir långa, när det är ljust dygnet runt. Dagen därpå ägnade vi oss åt Rödöya en lummig ö med många fina sandstränder. Vi besökte gästhamnen, där det fanns både dusch och café och en stor affär. En stor del av gänget besteg sedan Rödöylöva, den stora klippan som kan se ut som ett lejonhuvud från havet betraktat. Vi hade tur med vädret här, tropisk värme +20°, vindstilla. Fantastisk utsikt västerut bort mot Traena och Lovund, två kända siluetter mot horisonten.

På kvällen fiskade Olof från kajaken och fick ihop till en middag, som vi åt dagen därpå. Vi fick en underbar ljummen kväll med solnedgång i havet kl 24. (Midnattssolen var förbi för det här året).

Dagen därpå grydde med strålande, sol, vindstilla och varmt. Vi styrde kosan mot Hestmona (Hästmannen kallad på grund av sin siluett.) Vi gick i land för bad och kaffe på Stora Skarvholmen, en fin ö med en mängd dammar på. Vi drog sedan vidare till Buöya, en ö med övergivna hus, där vi gick iland på en kritvit snäckskalsstrand. Det var lågvatten och vi hade en stund på oss att luncha, innan vattnet åter skulle täcka den fina stranden. Vi paddlade ner mot Geiteröya och inspekterade näset, där det fanns fina tältplatser i båda vikarna, och paddlade sedan längs Hestmonas norra sida och ner på västsidan till en liten vik under Urtinden. Här hittade vi en gräsbevuxen kil som blev vår tältplats. Vi lagade till den fina torsken som Olof hade fiskat.

Vi beslutade att kosta på oss att ta in yr.no på mobilen. Huvaligen, dom lovade plötsligt riktigt busväder, som skulle komma in nästa morgon. Nu var klockan 12 på natten och vi hade en bra bit in till fastlandet. Valet stod mellan att stanna på denna gudsförgätna plats, kanske flera dagar, eller att bryta upp och försöka ta oss iland. Det blev det senare. Kl 2 på natten bröt vi lägret och gav oss iväg. Det var tämligen lugnt, men en ihärdig motström gjorde att vi färdades ganska sakta. När vi, efter 15 km paddling, kom till den fina småbåtshamnen i Tonnes hade vädret blivit betydligt sämre. Vi var tacksamma för att kunna utnyttja det lilla servicehuset i gästhamnen till dusch och matlagning och betalade glada vår hamnavgift. Här hade vi också bilarna parkerade under turen.

Heléne och Sven hade nu bestämt sig för att åka hem. Övriga ville hemskt gärna åka ner till Havnomadens kajakcenter. När vi väl satte oss i bilarna blåste det 17m/s och regnade på tvären. Kustvägen ner mot Heröy var dramatiskt vacker, men vädret förtog en del av upplevelsen. Vi passerade Helgelandsbron, ett fantastiskt byggnadsverk, och tog sedan några färjor ut mot Husvaer och Havnomaden.

Havnomaden var, precis som jag anat från andras beskrivningar, helt fantastiskt. En ombyggd fiskfabrik, med övernattningsmöjligheter och självhushåll på övre våningen, på nedre våningen Pub, konferenslokal, kajakverkstad, samt bostad för Bent och Inge Skauen som äger och driver stället. Bent och Inge tog varmt emot oss och berättade om verksamheten. Vi fick se hur Bent bygger kajaker och grönlandsåror i sin verkstad. Vi fick två fina dagar här, då vi shoppade runt och även besökte Tone Toft och Björn Ökern, två andra kajak- och Helgelandsentusiaster. Tone är konstnär och hade eget galleri här ute.

Sedan var det dags att sätta sig i kajaken igen för en tänkt tur ner mot Skogsholmen och Vega. Men vädret var inte med oss nu heller. Vi tog oss västerut på norra sidan av Husvaer, bort till Vågöya, där vi rekade tältplats och firade Margareta-dagen. Sedan fortsatte vi paddlingen mot SW till Sandvaer. Detta är ju öppna, mycket väderkänsliga vatten och efter att åter ha konsulterat yr.no, beslutade vi stanna här och återvända till Vågöya för natten. På vägen tillbaka fiskade Olof en massa torsk, och vi såg havsörn med ungar vid bo. Ungarna var precis flygfärdiga, och vi fick se dem lämna boet och efter några timmar flyga över till en närbelägen ö. Mäktigt!

På morgonen blev vi sena till start, och tidvattnet hann gå långt ut innan vi var klara. Det blev mycket bärande, och vi tappade Sigbritts kajak i stenskravlet. Inte så lyckat….en stor skada strax under bakre packluckan. Lagades med tape.

Sedan återvände vi dyngsura till Havnomaden, där det nu var fullt av paddlare. Vi hyrde in oss på Husvaer i en lägenhet, och kunde på kvällen besöka Kråkeböllens café, ett trevligt ställe nere vid vattnet. (Kråkeböll=Sjöborre)

Vi beslutade att bryta här och ännu en gång ta bilarna för att åka ner mot Sandnessjöen. Därifrån tog vi sedan Hurtigbåten mot Skogsholmen som är en del av Vega Världsarv. Världsarvet bygger på den kultur, där befolkningen levt i samklang med naturen och fått sin utkomst av den. En viktig del är att man hållit ejdern som ”husdjur”, genom att bygga lämpliga boplatser, små ejderhus med tak, där man sedan kunnat samla in ägg och dun. Den gamla skolan med internat på Skogsholmen är omgjord till vandrarhem. Här härskade Stein med sonen Kristoffer. Stein är kock och bjöd på fantastiska måltider med lokala specialiteter. Vi var dom enda gästerna.

  

Efter att ha utforskat ön något dygn tog vi hurtigbåten tillbaka till bilarna i Sandnessjöen. Väl där tog vi sedan ett snabbt beslut att köra till Vilhelmina och Djupdal på kvällen. Också det blev en fin upplevelse i den ljusa sommarnatten, där vi lagade vår middag på en älvstrand vid midnatt och temperaturen sjönk ner mot 0°.

Äventyret avslutades med ännu en dag i Djupdal, naturligtvis med lite loppis hos den lokala hembygdsföreningen och så en tur till fiskesjöarna. 

När vi paddlade ner mot Sandvaer och Skogsholmen, visste vi inte att Hurtigbåten kunde lägga till vid Skogsholmen vid behov. Om vi vetat detta hade vi nog tagit oss vidare, för att i nödfall ta kajakerna på Hurtigbåten tillbaka Husvaer, och vi hade fått en längre tur i området.