Jotunheimen ännu en gång (2010 23/3-1/4)

(Bilderna nedan är klickbara)

  

Vi har varit i Norge igen.
 
Ännu en gång styrde vi kosan mot Norge och Jotunheimen. Den här gången bestämde vi oss för att starta från södra sidan. På så sätt kunde vi nå lite andra stugplatser och få mer variation på lederna. Vårt problem är att vi inte klarar av att gå mycket mer än två mil per dag och då blir det begränsat vad man kan göra. I år var vi 8 deltagare, som alla varit med förut.
Vi tog oss med buss till Tyinkrysset och taxi till Tyin, där vi möttes av ett vidunder till fordon, som benämndes Beltebil. En kanadensisk skapelse tillverkad av Bombardier, mer känd som tågtillverkare. Medar fram och larvfötter bak, lasten på taket och så vi in i kupén och så ut i den vita snöyran. 

   
 Bombardier, lastning Bombardier, interiör

Resan tog oss till Fondsbu en legendarisk fjällstation på Eidsbugarden vid sjön Bygdin. Här härskade Solbjörg, även hon en legendar. Vi kom att stanna här i tre middagar. Middagen är ju en huvudsak på norska fjällstugor. Middagen på Fondsbu inleddes alltid med att Solbjörg hälsade välkommen till bords och sjöng en liten sång. För att hedra oss sjöng hon en kväll ”Vem kan segla förutan vind”.
  

Dessa dagar gjorde vi dagsutflykter i omgivningarna, en fin tur bort mot Falketind och Uranostind, mäktiga toppar över 2000 m. En dag med sämre väder var vi kulturella och gick på utflykt till Aasmund Vinjes lilla stuga på Eidsbugarden. Vinje är en av Norges mest folkkära diktare.

   
Stighudar på mot Falketind Rast med utsikt mot Falketind
 
Uranostind  
 Vinjes stuga på Eidsbugarden .. .. där vi tar en rast

 
På den tredje dagen gav vi oss av mot Gjendebu, en färd med mycket och brant uppför, och sedan ner mot sjön Gjende. Vi rörde oss bland molnen en stor del av dagen vilket innebär vitt och dimmigt, en riktigt jobbig whiteout, som gör en lätt illamående om man går först och inte har något att fästa blicken på.

Mot Gjendebu i moln Gjendebu fjällstuga
Fiskkakor på Gjendebu Vägvisare

Efter middag och vila i Gjendebu, tog vi oss upp till Olavsbu i riktigt fint väder med fantastisk utsikt över mäktiga fjäll, bland annat kan man, på vägen upp, se bort till en av Norges mest spektakulära vandringsrutter, Besseggen, som stupar brant ner i Gjendes turkosa vatten. Fast nu var det ju is på sjön!
Uppåt mot Olavsbu, i bakgrunden Gjende och Besseggen Solskensrast
Långa skuggor, Mjölkedalstind i bakgrunden Vi anländer till Olavsbu

 Olavsbu är vår favorit sedan tidigare år, och vi intog nya stugan som första besökare för året. Det var kallt och rått, men blev snart mysigt när vi eldade i dom stora kaminerna, speciellt när det visade sig att en låda rödvin dolde sig i Stigs pulka. Sven hade diktat en sång om oss, som vi så småningom lyckades framföra under rytmiska övningar. I Olavsbu lagar man maten själv. Pizzafyllning med pasta och pannkakor med sylt till efterrätt, smakade förträffligt. 

Bäst att värma vinet .. .. och oss själva
Utsikt från stugfönstret Månljus över Olavsbu


Olavsbu ligger på 1500 meters höjd och nästa dag skulle vi klättra ytterligare några hundra meter upp över Raudalsbandet, för att sedan susa ned mot Langvatnet. Efter lunch i solskenet gör vi ett sista ryck över Högvaglen, en utlöpare från Kyrkja, och vi kunde landa i Leirvassbu.  
  Gräddbakelser

Nästa dag var det strålande väder, som tog oss på smöråkning 15 km lätt nedförsbacke mot Spiterstulen, där vi startat under tidigare år. Vi låg länge och solade i en snögrop, och försökte orientera oss bland alla dom höga topparna runtom. Här hade gått en massa större och mindre laviner dom senaste dagarna. Det var mycket stor lavinfara i området i år, men man går ganska säker på dom kvistade rutterna.

 Vi passerar Kyrkja ..  .. och bergen i Visdalen
 
 Solskensrast nedanför lavinerna 

Det är ett kärt återseende att komma till Spiterstulen, där vi blivit stamgäster nu. Härifrån gjorde vi nästa dag en dagstur mot Glittertind, en otroligt häftig uppförsbacke innan man kunde lämna Visdalen och komma upp på Skautflya, en högplatå omgiven av höga fjäll och glaciärer med utsikt över Norges tak. Tyvärr blev vädret sämre och vi retirerade – flera av oss till fots med skidorna på ryggen – nerför den branta dalsidan till Spiterstulen.
 

   
Släkten, som samlats till påsken, underhåller  Upp i branten mot Glittertind från Spiterstulen

  

Den sista dagen gjorde vi även i år en utflykt till Svellnosbreen och ”Äventyrsisen”, där vi precis som i fjol fick vandra bland fantastiska isformationer inknutna i rep. Eftersom glaciären rört sig och smält av en bit sedan i fjol, är det inget som är lika, även om det är likt. Det är värt den ganska häftiga anmarschen, först på skidor och sedan någon kilometer uppför en brant moränrygg.

Efter en god middag väntade minibussen på att ta oss till Lom och nattbussen till Oslo. Det var inte svårt att sova sig ända fram efter en sådan dag.

 

 

   
På Äventyrsisen (Svellnosbreen) Vi åker kana med ledaren i täten

  

Det här var lokalavdelningens sista långtur under min ledning. Sven Seeman har nu tagit över ledarskapet för vinterfjäll och man har just genomfört en tur i de svenska fjällen. Vi har nu gjort årliga skidturer under 15 år i dom flesta delarna av svenska fjällvärlden och på senare år även i Norge. Vi är glada över att det gick att skapa den fortsättning på denna tradition!
 
Författare: Camilla Wikström
Fotograf: Mats Ljungberg