Jotunheimen i repris (2009 31/3-9/4)

(Bilderna nedan är klickbara)

Högalpin terräng, vackra utsikter och hög service lockar oss tillbaka till Jotunheimen i Norge. Än en gång var vi elva glada som styrde kosan mot Spiterstulen strax före påsk. Vi vill nämligen väldigt gärna delta i Spiterstulens guidade turer i påskveckan, men också göra en stugtur, medan det finns lite plats i stugorna.  

Solen går upp över Spiterstulen	Vi är startklara

Vi är dåliga skidåkare jämfört med det mesta, men särskilt med norrmännen. Deras 5-åringar åker bättre än vi. Detta gör våra möjligheter lite begränsade. Det får inte vara för långa avstånd, inga svåra backar och helst inget dåligt väder.

Vi startade i Spiterstulen, där Bente var bortrest, vilket gav oss lite problem vid incheckningen. Vi var inte väntade idag. Det löste sig dock, vi var dom enda gästerna, och kocken fixade till en utmärkt middag på torsk.  Första dagen grydde med fint och varmt väder och vi njöt i fulla drag av skidturen upp till Leirvassbu. Smolk i bägaren var att vi tvingats lämna kvar Stig, som drabbats av ryggskott. Leirvassbu stod kvar, om än med nytt värdskap och gourmetmiddagarna var nog ett minne blott.

Från Leirvassbu vek vi denna gång av mot sydväst, mot Skogadalsböen, som ligger vackert i björkskogen ca. 20 km bort. Detta är i längsta laget för vår grupp. Det och ett antal hiskliga nedfarter bidrog till att vi kom sent fram. Längst ner i Storutledalen gör leden en omväg för att undvika ett lavinfarligt område och kartan gör inte rättvisa åt terrängen, som här gör en oerhört brant stigning och en lång och delvis brant utförslöpa. Båda dessa forcerades till fots.

Vi närmar oss Skogadalsböen som ligger nere i björkskogen	Den här utförslöpan var lite för brant för oss

Det är mycket tröttande, och Bengt J:s nyopererade knä gav sig till känna. Det var i alla fall tur att vi ringt och anmält vår ankomst kvällen innan, för vi var dom enda gästerna i denna mysiga fjällstuga. En fantastisk trerättersmiddag väntade på oss hos det trevliga värdparet.   Den här stugan saknar el. Man kör diselaggregat och genom sinnrika arrangemang får man både varmvatten till duschar och värme till torkrum. Bostadshuset värms med fantastiskt effektiva vedkaminer. Tillsammans med öppna spisar gör detta huset oerhört trivsamt och mysigt. Efter dusch och ombyte smakar middagen förträffligt. Man kan även välja på flera viner här ute i bushen. Efter ett kort mys vid brasan är vi alla redo för sängen under dom varma duntäckena. På morgonen bestämmer sig Bengt J att avbryta turen på grund av sitt onda knä, och blir så småningom hämtad av norska fjällräddningen.

Frukost i Skogadalsböen

Nästa dag skall vi gå mot Olavsbu, platsen vi aldrig såg senast vi var här, på grund av snö och dimma. Det är ungefär samma avstånd idag, och det är uppför nästan hela vägen. Inom rimliga gränser går detta oftast lite fortare för oss än att åka utför. Vi rör oss i Norges mest storslagna landskap, tidvis med utsikt över Hurrungane och Fannaråken i väster och alla dom fina topparna runt Olavsbu framför oss. Det blir en lång dag och vi är framme vid sjutiden. Den gamla stugan är fullsatt och vi blir dom första gästerna i den nya. Huset är totalt utkylt och vi äter middag med dunjackorna på. Ganska snart sprider sig värmen från två stora vedkaminer i huset. Vi stänger igen till det stora rummet vi inte använder och koncentrerar värmen.  

Vi närmar oss de fantastiska topparna vid Olavsbu	Olavsbu och Stora Rauddalseggi i kvällssol

Olavsbu är en självbetjänt stuga, dvs man kan köpa mat ur förråden, men man får laga den själv. Våra skickliga kockar får snabbt till en trerättersmiddag även här. Små läckra snittar framställs av Bengt G, Sigbritt fixar spagetti med pizzafyll-sås och Marie steker pannkakor så att brandlarmet tjuter. 

Kylig middag i Olavsbu	Man köper maten ur rikliga förråd
Ved och vatten hämtas precis som i svenska fjällstugor ..	.. fast veden är färdighuggen
Sigbritt och Marie vid spisen	Bengt G i fixartagen

Nästa dag är lördag och det är den enda dagen med en ganska stadig väderprognos på yr.no

Den har stått på stabilt vackert väder sedan vi åkte hemifrån. Då tänkte vi fira i Olavsbu! Inte ett moln på himlen, vindstilla och plusgrader.

Mats går upp tidigt och tittar på hur solens strålar träffar topparna runtomkring. 

Vi går sedan en tur söderut längs leden mot Fondsbu, upp i det första passet mellan Mjölkedalstind och Sjogholstind och sedan en härlig utförslöpa med lämplig lutning ner mot sjöarna i dalen.

Mjölkedalstinden	Soldyrkarna

Här kommer man ned som i en gryta och vid lunchen är det dags för årets första solbad. Av med vinterns alla tröjor! Vi firade flera härliga timmar på vår solsoffa innan vi återvände till stugan i Olavsbu. En underbar dag! Så helt annorlunda än vid vårt förra besök, då sikten var noll och snön vräkte ner dag efter dag. På kvällen har påskfirarna nått till Olavsbu och det är fullt i stugan. Nu får vi sällskap på sovbritsarna av trevliga norska gutter. Det känns lite konstigt att sova tätt ihop med snarkande främmande karlar, men så är ju seden på fjället.  

Nästa morgon grydde gråmulen. Ganska snart tilltog vinden och vi fick justera klädseln därefter. Först skulle vi upp i ett pass och sedan ner på andra sidan i en hiskelig backe. Det hela blev inte lättare i rådande "flatljus". Man vet inte vad som är upp och vad som är ned. Som tur var underlaget så hårt att det gick att ta av sig skidorna och gå. Det fanns norrmän som gjorde det också. Nu var det ju palmsöndag och mycket folk i rörelse. Det blåste nu riktigt ordentligt och med viss möda fick vi upp ett par vindsäckar för en kombinerad kaffe- och lunchrast. Blåsten verkade sedan upphöra lika fort som den börjat och vi fick en bekväm resa mot Leirvassbu, där vi nu fick sova på golvet, i alla fall en del av oss.
	Väderomslag
Våfflor med sylt och grädde i baren i Leirvassbu	Var ställde jag nu mina skidor egentligen?

Dagen efter tog vi oss ner till Spiterstulen. Under dagen skulle 2000 renar flyttas genom Visdalen. Vi såg verkligen fram emot detta skådespel. Men renarna är tysta och snabba djur, så medan vi lunchade bakom en lite kulle, lyckades dom passera ganska obemärkt. Vi upptäckte dem i sista stund. Vi försökte komma ikapp, men endast Mats lyckades med detta. Vi andra fick nöja oss med att hela tiden se dem i rumpan. Trist!

Medan vi fikade bakom en kulle ..	.. passerade de 2000 renarna

På Spiterstulen väntade Bente och påskfirarna. Redan nästa dag skulle man köra turen "Galdhöpiggen runt", som jag beskrivit på denna sida 2006. I år var förhållandena inte lika idealiska, bl.a. var det mycket mindre snö. Bara Heléne, Sven och Mats valde att delta i turen. Första delen uppför Galdhöpiggen gick dom till fots med skidorna fastpända på ryggsäckarna. Sven fick även en stor binge rep att bära. Mats passade på att ännu en gång bestiga Galdhöpiggen, där det blåste på toppen. Sven och Heléne nöjde sig med Porten och glaciärerna. Den här gången var snön hård, och det var svårt att ta sig ner för branterna.
	Sven och Heléne på väg uppför branten från Spiterstulen
Mats på toppen av Galdhöpiggen	Nerför Porten

Övriga i gruppen gjorde en utflykt till Hellstugubreen, men precis som senast blev det väderomslag med hård blåst och vi avstod från att nå högre höjder på glaciären. Det blev sent innan gänget återvände från turen runt Galdhöpiggen och dom var trötta. Den fördröjda middagen smakade förträffligt.

Den sista dagen ägnade vi åt "Äventyrsisen". En tur man ordnade utifrån våra önskningar.  Det vill säga en tur upp till Svellnosbreens utlopp. Efter att ha åkt skidor upp i dalen, gick vi till fots uppför en brant moränrygg för att nå glaciären. När glaciären störtar ner i dalen bryts isen sönder och det bildas sprickor och gångar. Inknutna i selar och med rep mellan oss och en guide i spetsen utforskade vi den azurblå eller smaragdgröna isen. Vi fick också uppleva att repen verkligen behövdes, då Ingegerd plötsligt kanade nerför sluttningen. Vi fick hålla emot med all kraft och hon kravlade upp igen. Vi tyckte alla att isvandringen var en upplevelse utöver det vanliga. 

Bengt och Sigbritt på väg upp för moränryggen	Sven och Ammi vid insteget till glaciären
Ingegerd halkar och faller

I isens våld

På Spiterstulen väntade ännu en läcker middag innan det var dags att äntra minibussen, som skulle ta oss till Lom och därifrån nattbussen till Gardermoen.

Författare: Camilla Wikström

Fotograf: Mats Ljungberg